Martinson, Harry (1904-1978), författare, nobelpristagare. Rymdeposet Aniara.

Medalj av skulptör, mynt- och medaljgravör Ernst Nordin (1934-), porträtterande författaren och Nobelpristagaren (1974) Harry Martinson (1904-1978), med en strof från dikten "Stjärnhimlens eviga mysterium" ur hans rymdepos Aniara (1956).

Modellerad av Ernst Nordin 1979, signerad "EN" på åtsidan. Brons 40 mm. Vikt 46,5 gram. Mycket bra skick!

Åtsida: Porträtt av Harry Martinson. Till höger "HARRY MARTINSSON". Till vänster "1904 1978" och gravörsignaturen "EN".

Frånsida: Motivet med växter nedtill och stjärnhimlmel upptill symboliserande hur Martinson i sitt författarskap skildrade naturen både i små och stora proportioner. I centrum en strof ur dikten "Stjärnhimlens eviga mysterium". (Harry Martinson tilldelades år 1974 Nobelpriset i litteratur med just denna motiveringen: ”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”).

Aniara (1956)
Med Aniara tog han sig an den storskaliga rymden. Aniara är det svenska verk inom science fiction-genren vilket rönt störst framgångar internationellt.

Eposet Aniara handlar om hur människor tvingas fly jorden som förstörts av kärnvapen. Aniara är namnet på ett av de rymdskepp som ska föra mänskligheten från jorden till Mars. Dock träffas rymdskeppet av en asteroid vilket resulterar i att det inte längre går att styra. Konsekvensen blir att rymdskeppet hamnar i ett ändlöst ohanterligt svävande i rymdens oändlighet.

Verket skildrar hur människorna på rymdskeppet hanterar situationen de befinner sig i. Känslor och beteenden dras till sin spets. Verket kan tolkas som en tankeställare om vad krig och klimathot kan leda till samt hur vi människor agerar i ytterligheter. Det kan också tolkas som en metafor för människolivet: hur vi genom livet färdas mot ett okänt mål för att slutligen förintas.

Stjärnhimlens eviga mysterium

Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på Lagens sanna bud
och fann vår tomma död i Mimas salar.
Den gud vi alla hoppats på till slut
satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.

HARRY MARTINSON (1904-1978)
Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög i Blekinge, död 11 feb 1978 i Solna, var en svensk författare. Martinson var ledamot av Svenska Akademien (stol nr 15) från 1949 och mottog Nobelpriset i litteratur 1974, tillsammans med Eyvind Johnson – den senaste gången som ett nobelpris i litteratur har delats mellan två personer.

Martinson miste sina föräldrar i tidiga år, fadern dog i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Portland. Harry och hans syskon ackorderades ut på socknen (till olika familjer) som fosterbarn. Han genomgick sex år i folkskola.

Vid sexton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott år 1927.

Martinson träffade under sina år som arbetslös sjöman författaren Moa Martinson som han gifte sig med 1929. Äktenskapet var stormigt men konstnärligt inspirerande för båda. De skilde sig 1941. Harry Martinson gifte om sig med Ingrid Lindcrantz 1942.

Nobelpriset och de sista åren
Harry Martinson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 med motiveringen "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Han delade priset med Eyvind Johnson. Vid prisutdelningen framhävde Karl Ragnar Gierow i sitt tal att Johnson och Martinson var "representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare, som på bred front bröt in i vår litteratur inte för att härja och plundra utan för att berika den med sina förmögenheter". Prisutnämningen uppskattades av den läsande allmänheten men kritiserades hårt från flera håll i den svenska pressen (inte minst av kritiker som politiskt befann sig till vänster), främst för att Svenska Akademien hade utsett två av sina egna ledamöter till pristagare.

Det tidvis allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska Akademien då han tilldelades Nobelpriset, samt hans egen fysiska ohälsa, bidrog till att han slutligen tog sitt liv 1978.

ERNST NORDIN (1934-)
Ernst Erik Axel Nordin, född 11 mars 1934 i Silje i Selånger, är en svensk skulptör och akvarellist.

Åren 1962–1967 studerade han skulptur vid Konsthögskolan i Stockholm. Hösten 1967 återvände Nordin till Konstfackskolan, nu som lärare fram till 1993, därefter fem år som förste perfekt vid institutionen Färg och form. Efter tiden vid Konstfackskolan blev han universitetslektor i formlära på Kungliga Tekniska Högskolan, en tjänst han innehade fram till pensioneringen 1999.

I början av sin karriär var skulpturerna ofta stora, närmast kolossala i samband med arkitektur, men efterhand gick det över till mer personliga skulpturer för att särskilt under slutet av yrkeslivet inriktas på porträtt- och medaljskulpturer.