Storjohann, Christian (1868-1954), direktör. Billeruds AB. 70-årsdagen, 1938.

Stor pampig medalj framtagen av Billerud AB till företagets mångårige ledare Christian Storjohanns 70-årsdag 17 juni 1938.

Bekostad av Billerud AB. Graverad av Svante Nilsson (1869-1942) år 1938. Brons 70 mm. Vikt 169,7 gram. Mycket bra skick, med delvis röd original kopparlyster! Sällsynt!

Åtsida: Porträtt av Christian Storjohann, höger. Som omskrift "CHRISTIAN STORJOHANN 70 ÅR DEN 17 JUNI 1938". Signerad "SVANTE NILSSON" i armavskärningen.

Frånsida: Skogshuggare som fäller ett träd. Text till vänster "EN", "HYLLNINGS", "GÄRD", "AV", "BILLE-", "RUDS", "AKTIE-", "BOLAG", "TILL DESS", "VITTSYNTE", "LEDARE", "OCH", "UPPBYG-", "GARE". Signerad: "SN" till höger om trädstammen.

Ur ett protokoll fört vid sammanträde med styrelsen för Billerud AB i Säffle torsdagen den 17 februari 1938 finner man att styrelsen med anledning av disponent Storjohanns instundade 70-årsdag beslöt att låta prägla en medalj – 70 mm i diameter – över disponent Storjohann. Uppdraget skulle lämnas till AB Sporrong & Co, och medaljen skulle modelleras av konstnären Svante Nilsson. Till disponent Storjohann skall därefter den färdiga präglingen överlämnas i ett exemplar i guld, varjämte fem exemplar i silver, ett till var och en av styrelsens övriga medlemmar, samt ytterligare ett antal i brons att disponeras av disponent Storjohann.

CHRISTIAN STORJOHANN (1868-1954)
Den norska grenen av släkten Storjohann startade verksamheten i Bergen 1801. Då anlände Johan Wilhelm Storjohann från Altona i Tyskland till Bergen i Norge, och några år senare även yngre brodern Ferdinand.

Ferdinand, som bara var sjutton år, anlände till Bergen den 28 oktober 1814, gifte sig 1826 med en norska och fick elva barn. Ett av Ferdinands barnbarn var Christian Storjohann, som föddes 1868 och skulle bli ”mannen som byggde Billerud”.

I Bergen började Christian sina skolstudier. Det dröjde inte länge förrän han ville ut i livet, han ville tidigt bli sjöman. Christian fick dock snabbt nog av sjön och började i stället fatta intresse för jordbruk. Efter några praktikår i Norge och Sverige skrevs han in på Alnarps lantbruksinstitut och utexaminerades våren 1888.

Sommaren 1892 passerade han det stora bruket Hillringsberg och fick höra att en förvaltarplats fanns ledig. Christian nappade direkt och skrev på stående fot en ansökan. De norska ägarna tyckte först han var för ung, men de hade samtidigt hört att Christian var en framåt man, och han kunde samma år etablera sig som inspektor på Hillringsberg.

Det fanns åtskilligt att förbättra på gården och bruket. Den unge inspektorn låg i, och under hans ledning förbättrades bruket avsevärt. ”Storjohann på Hillringsberg” blev ett begrepp.

Christian Storjohanns duglighet spred sig långt utanför Hillringsberg domäner. Han måste ha blivit mycket överraskad när han en dag 1907 fick telefonbud från ägarna till Billeruds AB i Säffle. De ville att han skulle ta över posten som företagets disponent.

Billeruds AB var i ålder den tredje sulfitfabriken i Sverige. Under Christian Storjohanns ledning utvecklades Billerud på ett storartat sätt. Koncernen omfattade under 1940-talet en mängd bruk, fabriker, kraftverk och skogar. Nämnas kan: Slottsbron, Kyrkebyn, Gruvön, Borgvik, Stömne, Hillringsberg, Jössefors, Brätten, Torsby, Charlottenberg samt Ludvikaskogarna i Dalarna. Bara skogen omfattade 150.000 hektar. Skogen var Storjohanns skötebarn. Storjohann köpte inte bara skog, han vårdade också skogen väl. Skogen var Billeruds rikedom.

Billeruds valspråk var: ”Nulla Dies sine Linea” eller ”Ingen dag utan framsteg”. Man kan utgå ifrån att Storjohann själv valde detta valspråk för sitt företag. Inte en dag utan att uträtta något till företagets fromma var hela tiden hans ledstjärna och den följde han i ur och skur.

Christian Storjohann slutade tjänsten som verkställande direktör den 1 september 1947. Han dog på Karlstads lasarett den 1 juli 1954, nära 86 år gammal.

SVANTE NILSSON (1869-1942)
Svante Edvin Nilsson, född 10 juni 1869 i Stockholm, död 21 maj 1942 i Stockholm, var en svensk medaljkonstnär, sångtextförfattare och lutsångare.

Nilsson började studerade medaljgravyr för Adolf Lindberg vid tretton års ålder, och efter tio år i lära behärskade han konsten att framställa medaljstamparna. Han belönades med Kommerskollegiums stipendium 1893 som han använde till att vidareutbilda sig i Paris och Rom. Han blev kvar i Paris och samarbetade med den i Frankrike bosatte svenska medaljgravören Sven Kulle samtidigt som han bedrev studier vid École des Arts Décoratifs och vid Académie Colarossi. Nilsson deltog i ett flertal utställningar och han kom under Parisåren att spela en betydande roll inom den svenska konstkolonin, där hans hem blev en samlingsplats för många konststuderande svenskar. Han återvände till Sverige vid första världskrigets utbrott 1914.

Han är representerad vid Nationalmuseum och Kungliga Myntkabinettet. Som musiker var han en uppskattad lutsångare med Bellman och gamla franska sånger som specialitet.