En prosapoetisk dokumentärroman om att drabbas av en mild infektion och sedan inte bli frisk igen.

I mars 2020 insjuknade jag i det som senare visade sig vara COVID-19, och jag har fortfrande inte blivit frisk. Med den här boken gör jag ett försök att ta med läsaren till den där sällsamma våren och sommaren. När den kom ut var det den första skönlitterära skildringen av långCovid som sjukdomen ser ut från insidan.
Om du vill ha någon speciell text i dedikationen -- skicka ett mess i samband med köpet!

Lena Hjelmérus, Läkartidningen: "Jag kan varmt rekommendera den både i vårdutbildning och som en spännande skildring av verkligheten."

Läsarreaktioner: "imponerande"..."blir väldigtberörd"..."poetik från ett gränsland"..."kafka-liknande"..."ger god inblick utan att vara alltför tungläst"..."formulerar i ord sådant som jag inte trodde gick att formulera i ord"..."fin och meditativ läsning"..."trots allt inte utan ett visst mått av humor"..."man förstår den sjuka och tidvis förvirrade människans kamp för att hålla sig över ytan".

Baksidestext: Plötsligt var virus. Virus hoppade från värddjur till värddjur tills det fann människan; fann värddjuret värdigt och beslöt sig för slå sig ner hos det mer permanent.
Därefter hoppade det alltså istället från värd till värd, och en solig vårvinterdag bestämde det sig för att kampera i en inte ont anande värd i ett på det hela taget harmlöst litet land långt upp i norr.
Det var sagt att det bara skulle bli en kortare visit, att viruset vanligen var välvilligt; att det skulle stanna en vecka eller två -- att det visserligen kunde orsaka omak, så väl snuva som ont i halsen, men inte längre än det och inte värre än så.
Fast dagar blev till veckor som blev till månader, och den lätta snuvan blev till symptom som snarare tydde på att verkligheten själv bestämt sig för att implodera en smula än på
att han hade tillfälligt besök av en nära släkting till dom vårförkylningar han så sällan drabbades av.
Snart stod det klart att det enda som var normalt i det nya normala var att solen ständigt tycktes skina. Och om man tänker efter: hur normalt är det egentligen?