När det gäller filmer som baseras på verkligheten, så smöras sanningen ofta så att det blir en film som publiken blir nöjd med. Men denna gång smöras inte sanningen - vi får istället följa den blinde Ray Charles väg mot berömdheten, med omvägar för förtryck och fördomar och knarket som håller honom vid liv.

Aldrig har man sett maken på en så makalös och briljant film, som är minst sagt imponerande mycket tack vare Jamie Foxx geniala rollprestation - han ÄR Ray. Han är så trovärdig att han verkligen förtjänar en Oscar. Annars är det en intressant verklighetsfilm, men kanske lite för redovisande, vilket gör det hela långt och segt, men det finns ändå en hel del bra stunder. Det bästa med filmen är att den förklarar Rays framgångskänsla, hans väg mot berömdhet och hans möte med knarket, hans abstinensbesvär och så hans relation till hustrun. Men också om hans älskarinnor, hans dagar på rehabiliteringen... Jag tror faktiskt att man aldrig har fått vara med om en film som berättar allt, till och med de värsta bitarna. Man förstår då varför Ray blev som han blev, med alla som fördömde honom, för att han var blind.

Det är helt enkelt en film som borde äras, hedras och ses med en känsla av stimulerande. För Ray Charles är verkligen en person värd att beundra, trots hans knarkproblem. Han var ändå en makalös person.

Med hela rollistan, de flesta svarta, har man aldrig sett så många otroligt bra skådisar, inte minst de svarta. Det är bland annat Kerry Washington och barnet C J Sanders som imponerar stort, speciellt Sanders som inger trovärdighet som sjuåringen Ray när han börjar bli blind. Inte minst mamman, som gestaltas av Sharon Warren, är enastående.