Målning av Ricci Riggenbach även verkat under namnet Ricci von Riggenbach. God vän till mina föräldrar när vi bodde i Lausanne, Schweiz. Tavlan har viss provinens. Ricci målade tavlan i vid en liten Spansk fiskeby utanför Barcelona. Som framgår av de bifogade dokumenten så var han även vän med Charlie Chaplin och avbildat i staty Tysklands motsvarighet till Ingmar Bergman.

https://www.horanova.cat/de-lalemanya-nazi-a-lempordanet/

Från Nazityskland till Empordanet
av Josep M. Bernil

Tisdagen den 3 september 2019
Den unika berättelsen om en skulptör och filmreporter som bodde i tre decennier i Canet de la Tallada

I mer än tre decennier rörde han sig runt i regionerna Alt och Baix Empordà omgiven av sin gloria av prestigefylld internationell konstnär. Han var känd och uppskattad i vissa politiska kretsar inom Francoregimen, men han var också uppskattad i den tidens kulturella värld. Han förknippades, bland många andra, med målare som Salvador Dalí och Modest Cuixart och hans ”slott” i Canet d'Empordà - på den geografiska gränsen mellan de två grevskapen, i sin helhet Empordanet som det hette av Josep Pla - var känt som en excentrisk plats som var värd för fester och firanden med människor från hela staten och utomlands. Att gå i fotspåren av Wolfran Dietrich von Riggenbach, mer känd i konstvärlden som Ricci, är komplicerat trots att han har en filmbiografi.

Det finns ett utrymme i Canet de la Tallada som väcker uppmärksamhet. Det är ett befäst hus som byggdes om och inreddes på ett mycket personligt sätt av en skulptör som hade samarbetat med nazisterna, Ricci Riggenbach, känd som ”den moderna Rodin”. Han sålde den i slutet av 90-talet, men den har fortfarande några små element på utsidan som anger karaktärens unika karaktär.

Född 1923 i Potsdam, har vi inte hittat någon information som bevisar om personen fortfarande lever eller hans död. Efter att ha lämnat Canet åkte han för att bo i sitt ursprungsland. Det är möjligt att namnet som han var känd under i Spanien, där han bodde efter andra världskrigets slut, inte är det riktiga. Han lämnade sitt land, med tanke på de band han hade upprätthållit med Hitlers regering (han var en arméofficer och en kollaboratör till minister Goebels, förutom att han tillhörde den tidens tyska aristokrati).

Riggenbachs ”slott” är mycket lätt att hitta på huvudgatan i staden Canet de la Tallada (bredvid Bellcaire och Ullà, vid foten av Montgrí). Enligt vad denna skulptör förklarade, 2003, för Palafrugell-författaren Lluís Molinas, ”var det i slutet av 1950-talet när jag träffade Costa Brava och det fängslade mig från första stund. Sedan såg jag att Empordà skulle vara en underbar oas av frid för mitt äventyrliga liv. I Canet de la Tallada upptäckte jag en gammal prästgård, nästan i ett fallfärdigt skick, som, ordentligt restaurerad, skulle vara en idealisk plats att arbeta och att njuta av ett oupprepbart landskap”.

Konstnären förklarade för honom att ”med lite fantasi såg jag att dessa hundra år gamla stenmurar kunde bli ett slags slottsfästning. Efter långa månaders arbete lyckades jag väcka liv i det huset, kanske mer som ett slott i en äventyrsfilm, men som jag tyckte var väldigt bra under de år jag bodde där. Han kallade det ”Castillo de Sant Lucas” och min fru och jag brukade anordna stora fester där, där mestadels deltog människor från konst- och kulturvärlden.” Under dessa år var Ricci känd i vissa kretsar i regionerna Alt och Baix Empordà.

ANKOMST I SPANIEN. Efter sina samarbeten som filmredaktör med Hitlers regim och efter att ha deltagit i belägringen av Stalingrad, bland många andra växlingar, tillbringade han en tid i fängelse under amerikanskt förvar - med tanke på sin status som 'nazistisk officer', flydde han och reste till Schweiz fram till anlände till Spanien där han välkomnades och etablerade sig som en internationellt erkänd skulptör.

Vid den tiden spelades en anekdot in som Ricci berättade för Molinàs och som hade Jonquera-gränsen som huvudperson. Det faktum gav honom Francoregimens godkännande och var hans främsta anledning att bosätta sig i Spanien med alla stöd.

Han påminde författaren från Palafrugell att ”i början av femtiotalet befann jag mig i Spanien och flyttade mellan Madrid och Barcelona, ??där jag berörde olika företag förutom att rita och göra skulpturer av karaktärer. Vid den tiden tjatade Spanien fortfarande av konsekvenserna av en lång efterkrigsperiod där den svarta marknaden rådde för många produkter. Av denna anledning saknades filmindustrin helt och hållet på film och annat material.”

Han tillägger att ”mer än en producent på den tiden var tvungen att köpa celluloid som smugglats i andra länder om han ville komma vidare. Men allt detta var mycket svårt och dyrt. På den tiden hade jag en idé som gav mig lite inflytande och även stora ekonomiska fördelar. Som krigsnyhetsreporter kände han till gömstället, låt oss uttrycka det så, för en betydande mängd jungfrufilm som försvann under krigets sista månader.”

Han påminde Molinas att ”Jag kunde ta reda på att det gömstället, trots bombningarna, fortfarande var intakt och därför var filmmaterialet perfekt bevarat. Med medverkan från några karaktärer, både från Spanien och Tyskland, efter mycket management och mutor lyckades jag få allt det där materialet, en riktig skatt, att hamna i den spanska filmindustrin. Som jag sa tidigare gav denna ”operation” mig goda vinster och hänsyn till Francos regering. Jag blev till och med uppvaktad av honom vid ett tillfälle. Han hade redan tagit sig in i Spanien med god fot. Så jag började ett nytt skede av mitt liv utan att ha fyllt 30 ännu.” Och som Empordà var ett passivt vittne om, som än idag är praktiskt taget omedveten om existensen av denna sällsynta karaktär på dess territorium.