Bengt Oxenstierna (1623-1702) av Carl Enhörning 1810 - Ett underbart PRAKTEXEMPLAR - En framstående ämbetsman och diplomat under stormaktstiden
Brons, 12.58g, 33mm, Hyckert I:87:2, Ett underbart praktexemplar. Kvalitet 01/0. Graverat av Carl Enhörning 1810 på uppdrag av svenska akademien.

Åtsida
Oxenstiernas högervända bröstbild, iklädd dräkt med brämade mantelveck, under bilden gravörens initial: "E". I omskriften: "BEN. OXENSTIERNA COMES R S SEN ET CANCELL PRAESES".

Frånsida
Janustemplet med stängda dörrar, en avbildning av det romerska templet där stängda dörrar signalerade tid av fred. I omskriften: "NEC CUSTOS ABSISTIT LIMINE" och vidare på tre rader i avskärningen: "CONSILIO ET SAPIENTIA UBIQVE PACIS ASSERTOR OB. MDCCII." I översättning lyder inskriften: "Ej heller lämnar väktaren tröskeln; med råd och visdom är han överallt en försvarare av fred. Avled 1702."

Texten är ett direkt citat ur Vergilius Aeneiden, författad under kejsar Augustus regeringstid. Motivet med Janustemplet är särskilt symboliskt i ett underdånigt sammanhang, eftersom Sverige vid denna tid nyligen hade förlorat sin östra rikshalva, Finland, till Ryssland år 1809 och Gustav IV Adolf avsatts genom en statskupp. Sverige, som genomgått en djup nationell kris, satte nu sitt hopp till fred och återhämtning. Enligt romersk tradition var templets dörrar stängda i fredstid och stod öppna i krigstid. År 1810, samma år som medaljen utgavs, valdes Napoleons framstående general Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare. Han adopterades formellt av kung Karl XIII den 5 november 1810 och antog namnet Karl Johan för att bättre passa in i svenska förhållanden. Trots detta lärde sig Bernadotte aldrig tala svenska flytande och hade tydliga svårigheter att hantera de framväxande demokratiska krafterna i samhället. Med Bernadottes val och adoption lades grunden för den nuvarande kungliga dynastin i Sverige

Bengt Oxenstierna (1623–1702): En framstående ämbetsman och diplomat under stormaktstiden
Bengt Oxenstierna föddes den 16 juli 1623 och tillhörde en av Sveriges mest framstående adelsätter under stormaktstiden. Genom sitt liv tjänade han Sverige som en högt uppsatt ämbetsman, diplomat och administratör i en tid då landet strävade efter att befästa sin ställning som en europeisk stormakt.

Som medlem av den inflytelserika Oxenstierna-ätten hade Bengt Oxenstierna från unga år tillgång till landets högsta kretsar. Han steg snabbt i graderna inom den svenska förvaltningen tack vare sin utbildning och sitt släktband till Axel Oxenstierna, rikskanslern och en av Sveriges mäktigaste män. Hans karriär var ett uttryck för den kompetens och lojalitet som krävdes av stormaktstidens ämbetsmän.

Bengt Oxenstierna utnämndes till riksråd och blev en centralfigur inom svensk politik och administration. Han tjänstgjorde som generalguvernör över flera strategiskt viktiga områden i det svenska riket: först Warszawa med hela Masurien och Högpolen, därefter palatinatet Kulm och slutligen Livland. Dessa områden var avgörande för Sveriges position i Östersjöområdet, och Oxenstierna bidrog till att stärka svensk kontroll och förvaltning där. Som lagman i Ingermanland, med ansvar för Nöteborg och Keksholms län, säkerställde han rättsskipning i en region präglad av konflikt och politiska spänningar. Hans juridiska och administrativa förmåga gjorde honom till en naturlig ledare i sådana sammanhang.

Bengt Oxenstierna blev rikskansliråd och utsågs till kanslipresident, vilket gjorde honom till en av de högsta ledarna i det svenska kansliet. Hans roll som kansler för först Åbo universitet och senare Uppsala universitet visar på hans engagemang för akademiska och intellektuella frågor. Under hans ledarskap utvecklades universiteten som viktiga centra för utbildning och forskning i stormaktstidens Sverige.

Oxenstierna hade en betydande roll i Sveriges internationella diplomati. Han var fyra gånger president för Wismarska tribunalet, den viktigaste rättsinstansen för svenska besittningar i Tyskland. Här spelade han en avgörande roll i att stärka Sveriges rättsliga och politiska inflytande i de tyska områdena, som var en nyckelkomponent i Sveriges stormaktspolitik.

Bengt Oxenstierna fortsatte att tjänstgöra i höga ämbeten fram till sin död den 12 juli 1702, bara några dagar innan han skulle fyllt 79 år. Hans insatser präglade både det svenska riket och de områden han styrde. Som diplomat, kanslipresident och akademisk ledare bidrog han till att forma stormaktstidens Sverige.

Bengt Oxenstierna var en av de mest framstående ämbetsmännen i sin generation. Hans arbete inom både administration och diplomati bidrog till Sveriges framgångar under stormaktstiden. Genom sin ledarskapsförmåga, sina reformer och sitt internationella engagemang lämnade han ett arv som en av de mest betydande statsmännen i Sveriges historia.