Sakharov, Andrei D. (1921-1989), kärnfysiker. Nobels fredspris 1975.

Medalj till minne av Andrei D. Sakharov (1921-1989) som belönades med Nobels fredspris 1975.

Modellerad av skulptör Oddmund Raudberget år 1975 (signerad "O. Raüdberget"). Brons 45 mm. Vikt 45,4 gram. Mycket bra skick!

ANDREI D. SAKHAROV ((1921-1989)
Andrej Dmitrijevitj Sacharov, född 21 maj 1921 i Moskva, död 14 december 1989 i Moskva, var en rysk (sovjetisk) kärnfysiker och medborgarrättskämpe. 1972 gifte han sig med Jelena Bonner.

Andrej Sacharov disputerade 1947 och arbetade från 1948 inom det ryska vätebombsprogrammet under Igor Tamm. Hans huvudsakliga arbete rörde sig inom forskningen om vätebomben och den kontrollerade kärnfusionen. Sacharov anses oberoende av Edward Teller och Stanislaw Ulam ha kommit fram till en fundamental designprincip för termonukleära laddningar som i västvärlden vanligen kallas för Teller-Ulams design, men som i Ryssland kallas för ”Sacharovs tredje idé”.

Han var ledamot av den sovjetiska vetenskapsakademin från 1953.

Andrej Sacharov framförde tidigt sin åsikt, att förutsättningen för att världen skulle undgå fullständig undergång var att det rådde en teknisk jämvikt mellan öst och väst. Han ägnade sedan mitten av 1960-talet en stor del av sin tid åt att arbeta för en förbättring av de oliktänkandes situation. För detta arbete belönades Sacharov med Nobels fredspris 1975. Sacharov hindrades att ta emot priset i Norge och Jelena Bonner tog emot priset i hans ställe. Eftersom han också starkt kritiserade statsledningen för kriget i Afghanistan blev han förvisad från Moskva och sitt arbete där till staden Gorkij (nuvarande Nizjnij Novgorod). Först 1986 hävdes hans förvisning av Michail Gorbatjov.

Från manifestet Tankar om framsteg, intellektuell frihet och fredlig samexistens (1968, översatt 1970) över Sacharov har ordet (översatt 1974) till Mitt land och världen (översatt 1975), vidgades hans inställning till Sovjetunionen och dess socialism från kritik till fördömanden, särskilt i fråga om den bristande tillämpningen av Helsingforsavtalets bestämmelser om de mänskliga fri- och rättigheterna.

ODDMUND RAUDBERGET (1932-)
Oddmund Raudberget, född 12 juli 1932 i Oslo, norsk konstnär, målare och skulptör.

Raudberget föddes i Stadsbygd och har i vuxen ålder bott i Oslo, Asker och Drammen. Från 1951 till 1954 studerade Raudberget vid Kunstakademiet i Trondheim. Från 1953 till 1954 studerade han också stenhuggning vid Nidarosdomen. Från 1954 till 1957 studerade Raudberget vid Norges statliga konstakademi för Per Palle Storm, där han också tog freskolektioner från 1957 till 1958, och han studerade vid Det Kongelige Danske Kunstakademi 1959.

Raudberget debuterade som skulptör 1955 med verket Guttehode i bränd lera. Hans tidiga verk, som hans porträtt av Nils Kærup Bjørneboe, visar på god karakterisering och en stark ytteknik. Så småningom blev förenklingen i hans ytteknik uppenbar. Martine i halvfigur är också ett av Raudbergets bästa verk. Som skulptör använder sig Raudberget av ett figurativt förhållningssätt och anses vara representativt för den klassiska inriktningen i efterkrigstidens skulptur. Han har också arbetat mycket med porträtt, medaljer, teckningar och målningar.