Karl XV (1859-1872). Stockholms Stads frivilliga skarpskytteförening. 2 st varianter.

Den ena varianten är graverad av Lea Ahlborn år 1865, signerad "L. A.". Den andra varianten (som motivmässigt skiljer sig något) saknar gravörsignatur och är präglad senare, men har klart det tidigare motivet som förebild. Brons 31 mm. Vikt 14,0 gram (den med signatur), 13,8 gram (utan signatur). Kvaliteter ca 1+.

[Referens: Varianterna saknas i referensverket Sveriges Kungliga Medaljer. jämför med Dz 120b, del 2, sid 1326. Jämfört med Dz 120b så saknar dessa varianterna randskriften, och har ett årtal instansat på frånsidan. Den ena varianten saknar dessutom Lea Ahlborns gravörsignatur "L. A.".].

Åtsida: Två skarpskyttar vid en kanon, den ena sittande på knä sikktande med sitt gevär mot ett mål dit den andra pekar. Den andra mannen håller en fana. På marken en hög med kanonkulor. Nedtill under avskärningen "SÄKER HAND OCH SÄKERT ÖGA", "INGEN VET HVAD", "VILLEBRÅD VI FÅ". Till höger ovanför avskärningslinjen har den ena varianten gravörsignaturen "L. A.", medan den andra varianten saknar gravörsignatur.

Frånsida: En krans av blandad lager och ek. I centrum på två rader "MÅLSKJUTNINGS-", "PRIS." och därunder ett instansat årtal. Som omskrift "STOCKHOLMS STADS FRIVILLIGA SKARPSKYTTEFÖRENING.".

Åtsidans text "säker hand och säkert öga" (som är skarpskytteföreningens valspråk) har sitt ursprung ur Esaias Tegnérs poem "Skytten" från år 1833:

Lägg en själ i hvart bevingadt lod!
Kroppen måste lyda anden,
Och all kraft är lugn, som ej är svag:
Derför darra ej på handen,
Den, som darrar, hör ej till vårt lag.

Säker hand och säkert öga!
Ingen vet, hvad villebråd vi få,
Om det en gång börjar snöga
Stormande utur nordöstlig vrå.
Högt är då det spel, vi spela,
Vildt går jagten ifrån trakt till trakt.
Dubbelt farligt då att fela,
Men ock dubbelt skön den vilda jagt!

STOCKHOLMS FRIVILLIGA SKARPSKYTTEFÖRENING (kallad ”STOCKHOLMS SKARP”)
Vid mitten av 1800-talet var det oroligt runt om i Europa, orsakerna var framväxten av en bildad och politiskt medveten borgarklass i kontrast till den ökande misären bland arbetarklassen. Människor blev förbittrade över regimernas ovilja till minsta politiska eftergift. Allt fler medborgare kände oro för framtiden och friheten.

Det svenska försvaret hade fått förfalla. Övningstiden för stamanställda omfattade 20 dagar, för beväringar 12 dagar. Skjututbildning för beväringar infördes först 1858 och omfattade då tre skarpa skott. Detta var bakgrunden till den nationella försvarsrörelse – den frivilliga skarpskytterörelsen – som nu växte fram.

I Stockholm publicerade liberalernas självskrivne ledare, August Blanche, tillsammans med ett tiotal kända personer ett upprop med kallelse till allmänt möte 19 nov 1860. I uppropet påtalades bl a behovet av en ”allmännare kännedom af vapnens rätta bruk”. Den 29 dec 1860 anmäldes till Kungl Maj:t att Stockholms Frivilliga Skarpskytteföreningen hade bildats. Överstekammarjunkaren, friherre Knut Bonde kom att bli föreningens förste ordförande.

I kraft av att ha varit kronprinsens fäktmästare utsågs kapten, greve Georg Axel Adlersparre till överbefälhavare för föreningen (ordföranden i skjutkommittén). I funktionen ingick ansvar för gevärsanskaffning, och tack vare sina kontakter med Husqvarna Gevärsfaktori ombesörjde han att 1000 gevär av senaste modell skulle skickas till föreningen våren 1861. Adlersparre kom sedan med bravur att anföra Skarps övningar på Ladugårdslandet, ofta under överinseende av den mycket intresserade monarken Karl XV.

Till en början ägnades verksamheten åt exercis, parader, konserter och i viss mån skyttetävlingar. Stor kraft ägnades också åt att intressera skolungdom för saken, dessa sågs ju som garanten för uthålligt värnande av landets oberoende.