Helleberg, Berndt (1920-2008). Edmund Gamles ljumhet mot Kristendomen & Ynglingaättens utdöd år 1060.

Konstmedalj av Berndt Helleberg (1920-2008). Visar Emund Gamles ljumhet mot Kristendomen och hur dennes Ynglingaätt dog ut med honom år 1060.

Brons, 40 mm. 43,3 gram. Graverad av Berndt Helleberg år 1976 (signerad "BH-76" på frånsidan.

Åtsida: Antyder med det nedåtvända korset och avgudabilden kung Emund Gamles (Ynglingaätten) påstådda ljumhet mot kristendomen.

Frånsida: Syftar på att Ynglingaätten dog ut år 1060. Överst syns guden Frej, ättens stamfar enligt sagan, därefter de avlidna kungarna av Ynglingaätten och Emund Gamle, den siste av sin ätt.

EMUND GAMLE (död ca 1060)
Emund den gamle eller Emund slemme var svensk kung från cirka 1050, död cirka 1060. Han var son till Olof Skötkonung och frillan Edla och halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund den gamle blev den siste svenske kungen av Erik Segersälls ätt.

Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen men även från Hervararsagan, Snorre Sturlassons Heimskringla och från Västgötalagens kungalängd.

Enligt Adam av Bremen var Emund son till en av Olofs frillor, och fast han medger att Emund var döpt menar Adam att Emunds kristendom inte var riktigt seriös, och att han lät den kristna missionen drivas av den självutnämnde ärkebiskopen Osmundus. När Hamburgs katolska ärkestift försökte att ersätta denne med sin egen biskop, Adalvard den äldre, ska Emund ha avvisat denne. Enligt Adam gav Osmundus Emund och folket en oriktig undervisning i kristendom. Adams negativa omdöme torde bero på att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av den från ärkestiftet Hamburg-Bremen. I samma stycke meddelas också att den ende som stödde Adalvard var Stenkil, men Adam är oklar över om denne var Emunds nepos (syskonbarn eller möjligen barnbarn) eller privignus (styvson).Senare kallas han dock bara nepos. En del historiker har tolkat detta som att Emund var make till Astrid Nialsdotter, som enligt Hervarsagan var mor till Stenkil, i hennes andra gifte. I ett skolion meddelas också att Emund skickade sin son Anund på krigståg till "kvinnornas land" (troligen Kvänland), där denne dog sedan försvararna förgiftat deras dricksvatten.

Gränsläggningstraktaten med Danmark
Enligt Västgötalagens kungalängd formaliserade kung Emund gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Enligt Gränsläggningstraktaten upprättades överenskommelsen mellan Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg. Det gjordes med sex gränsstenar från Halland till Brömsebro. Med små förändringar kom gränsen mot Danmark att gälla fram till 1600-talet.

YNGLINGAÄTTEN
I sagolitteraturen
Ynglingaätten var enligt fornnorsk och fornisländsk sagalitteratur en kungaätt som uppges ha varit ättlingar till Yngve-Frej, det vill säga guden Frej. De påstås ha regerat i Svearnas rike i Uppsala. Den siste svenska sagokungen i Ynglingaätten var Ingjald Illråde. Efter hans fall ska vissa avkomlingar ha sökt sig till Vestfold i östra Norge, där de etablerade sig som härskare. De sägs vara förfäder till Harald Hårfager, och därmed till det förenade Norges första kungaätt. Ynglingaätten uppträder som Skilfingar i det brittiska Beowulfskvädet.

Synen idag
Om hela Ynglingaätten vore historiskt säkerställd hade den svenska regentlängden sträckt sig mycket långt tillbaka i tiden. Kungliga hovstaterna anger dock Erik Segersäll (omkring 945–995) som den förste historiskt säkerställde kungen av Sverige. Den norska regentlängden börjar enligt Norges kungahus med Harald Hårfager (omkring 850–933), som enade riket genom att samla flera småkungadömen under sig. Dessa regentlängder utesluter dock inte att några av Ynglingarna är historiska personer.

BERNDT HELLEBERG (1920-2008)
Berndt Sigurd Helleberg, född 17 december 1920 i Härnösand, död 10 juni 2008 i Åkersberga, var en svensk skulptör, tecknare och medaljkonstnär.

Berndt Helleberg tog studentexamen i Härnösand 1940 och flyttade därefter till Stockholm för att utbilda sig i skulptur på Konstfackskolan för Robert Nilsson och Nils Sjögren. År 1949 avlade han avgångsexamen. Han arbetade under en period vid Pablo Picassos keramikateljéer i Vallauris, där också Fernand Léger befann sig. Berndt Helleberg hade då sin bostad och ateljé i bergsbyn Alba-La-Romanie ii Ardéche-området i Rhônedalen.

Sitt genombrott fick Berndt Helleberg 1950 i London vid den internationella skulpturtävlingen "Den okände politiske fången" på Tate Gallery. Han representerade Sverige bland 3 600 deltagare och erhöll ett fjärdepris. Han fick delat förstapris tillsammans med Siri Derkert i Stockholms stads pristävling om ny tunnelbanekonst 1961, vilket resulterade i hans gestaltning av tunnelbanestationen Hornstull i Stockholm 1964.

Berndt Helleberg utförde offentlig utsmyckning med skulpturer och reliefer på flera platser i landet, bland annat i Sundsvall, Härnösand, Södertälje och Kista. År 1981 utförde han på Saudi-Arabiska statens uppdrag en nio meter hög skulptur i vit betong i huvudstaden Riyadh, Solen och månen (eller Dagen och natten). För Statens Konstråds räkning utförde han i Enköping tre större skulpturer i trä, aluminium och betong med forntida signal och kommunikationsmotiv.

Han var delegat för Sverige i FIDEM, Fédération Internationale de la Medaille (Fédération internationale de la médaille d'art). Han var konstnärlig konsult i Stockholms läns landsting och Trafikens konstnämnd. Tillsammans med Björn Selder och Torsten Fridh tog han initiativ till bildandet av Skulptörförbundet. Han belönades med Erik Lindbergs stora pris av Konstakademien 2001 för sitt livsverk.

Medaljkonst
Berndt Helleberg har skulpterat ett flertal medaljer, bland annat "Havet ger - havet tar" för vilken han vann första pris i den internationella medaljfederationens (Fédération Internationale de la Médaille, FIDEM:s) tävling i medaljkonst 1955.

Åren 1978–1979 utfördes 40 medaljer föreställande lika många svenska författare. För uppgiften hade åtta skulptörer engagerats och de gjorde fem medaljer vardera av svenska författare från Heliga Birgitta till Gunnar Ekelöf. Berndt Helleberg utförde Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Vilhelm Ekelund, Sigfrid Siwertz och Hjalmar Bergman. Medaljerna tillverkades av Sporrong. De är utförda i brons, är präglade i 1 000 exemplar och har en diameter på 40 millimeter.

Berndt Helleberg blev även mycket uppskattad för de tio vikingakungarna i medaljserien "Sveriges regenter under 1000 år". Hans verk finns bland annat på Myntkabinettet i Stockholm, Institut Tessin i Paris och British Museum i London.