Alfén, Hannes & Néel, Louis. Nobelpriset i Fysik 1970.

Medalj hedrande Hannes Alfén (1908-1995) och Louis Néel (1904-2000) för sina vetenskapliga gärningar inom fysiken, resulterande i Nobelpriset i Fysik 1970.

Hannes Alfén: ”För grundläggande insatser och upptäckter inom magnetohydrodynamiken med fruktbärande tillämpningar inom olika områden av plasmafysiken”
Louis Néel: ”För grundläggande insatser och upptäckter rörande antiferromagnetism och ferrimagnetism som lett till betydelsefulla tillämpningar inom det fasta tillståndets fysik”.

Graverad 1970 av skulptör Olle Brandqvist (1938-), signerad. Brons 45 mm. Weight 46,0 gram. Mycket bra skick!

HANNES ALFÉN (1908-1995)
Hannes Olof Gösta Alfvén, född 30 maj 1908 i S:t Olai församling i Norrköping, död 2 april 1995 i Djursholm, var en svensk fysiker som mottog Nobelpriset i fysik 1970. Alfvén var son till medicine licentiaterna Johannes Alfvén och Anna-Clara Romanus. År 1935 gifte han sig med Kerstin Erikson (1910–1992). Paret fick fem barn: Cecilia, Inger, Gösta, Reidun och Berenike. Han var brorson till Hugo Alfvén samt kusin till Sven Romanus och Margita Alfvén.

Akademisk karriär
Hannes Alfvén disputerade vid Uppsala universitet 1932 och blev docent där samma år. Han var därefter professor vid Kungliga Tekniska högskolan i teoretisk elektroteknik med mätteknik 1940–1945, i elektronik 1946–1963 och i plasmafysik 1963–1973. År 1970 erhöll han Nobelpriset i fysik för sitt arbete inom magnetohydrodynamiken.

Alfvén invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1947. Han var även ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien från 1947, men utträdde 1980 som en del av sitt kärnkraftsmotstånd.

Viktiga upptäckter
Under sin karriär gjorde Alfvén flera grundläggande teoretiska upptäckter. Han är mest känd för att ha grundat och utvecklat begreppet magnetohydrodynamik. Några av de fenomen som han då påvisade är numera knutna till hans namn:

Alfvénvågen
Alfvénhastigheten
Alfvénradien

Han utvecklade flera andra fundamentala koncept, som inte direkt bär hans namn, bland annat förenklingar i sättet att beskriva hur joniserad gas, plasma, uppför sig. Han kom på att det gängse sättet att beräkna partikelbanor med Størmers banteori var opraktiskt, särskilt i det energiområde som norrskenet ligger i. Detta ledde honom att utveckla guiding center-approximationen, som ett verktyg för laddade partiklars rörelse i elektromagnetiska fält.

Han upptäckte även den första isentropa invarianten av rörelse hos laddade partiklar. Han myntade begreppet infrusna magnetiska fältlinjer, från slutsatser kring solvindens roll som magnetiserat plasma vid uppkomsten av norrsken. Sammantaget etablerade dessa metoder magnetohydrodynamik som en ny resurs och eget område för forskning.
Det var för dessa ”grundläggande insatser och upptäckter inom magnetohydrodynamiken med fruktbärande tillämpningar inom olika områden av plasmafysiken” som han tilldelades Nobelpriset i fysik.

LOUIS NÉEL (1904-2000)
Louis Eugène Félix Néel , född 22 november 1904 i Lyon, död 17 november 2000 i Brive-la-Gaillarde, var en fransk fysiker.

Néel studerade vid Lycée du Parc i Lyon och därefter vid École Normale Supérieure i Paris. Han tog sin doktorsgrad vid universitetet i Strasbourg.

Néels bidrag till fasta tillståndets fysik har hittat många användbara tillämpningar, särskilt i utvecklingen av förbättrade datorminnen. Omkring 1930 föreslog han att en ny form av magnetiskt beteende kan finnas, kallat antiferromagnetism, i motsats till ferromagnetism. Över en viss temperatur (Néel-temperaturen) avstannar detta beteende. Néel påpekade 1947 att material också kunde uppträda med ferrimagnetism. Han har också gett en förklaring av den svaga magnetismen hos vissa stenar, vilket möjliggör studier av historien för jordens magnetfält.

Néel delade 1970 års Nobelpris i fysik med Hannes Alfvén och fick det med motiveringen ”för grundläggande insatser och upptäckter rörande antiferromagnetism och ferrimagnetism som lett till betydelsefulla tillämpningar inom det fasta tillståndets fysik”.

OLLE BRANDQVIST (1938-)
Olle Brandqvist är född 1938 i Borås, numera verksam i Kinnarumma, utbildad vid Konstindustriskolan i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Han har under åren fått Statens arbetsstipendium vid två tillfällen och Dewerthska kulturstipendiet.

Brandqvist är representerad på Borås konstmuseum, i Stockholms, Södertäljes, Marks och flera kommuners samlingar, hos Statens konstråd samt i kyrkan vid Brommaplan i Stockholm. Större verk utomhus finns i Borås och i skulpturparkerna vid Galleri Astley i Uttersberg och Konsthallen Hishult.

”Natur och människor är motiv jag arbetar med i mina skulpturer. Det är framför allt sten och tenn jag använder som material. Någon gång också trä och brons.

Mina skulpturer i tenn är som små världar, utsnitt eller brottstycken av natur, som jag formar fram. Det är berg och branter, skulpterade landskap. Efterhand kom människan in och fick så småningom en allt större roll. Jag formade grupper av människor som sluter sig till varandra. De står till exempel på stenhällar och i marker i kustnära trakter.

Sten tycker jag om att arbeta i. Jag söker ofta material till mina arbeten i naturen.

Det är granit, diabas, porfyr och andra sorters sten, som jag bearbetar genom att hugga, slipa och polera. De blir då släta, mjuka, hårda och tunga. Dessa skulpturer kan man uppleva med både ögon och händer, tycker jag. Magnifika, lätt förvridna, fiktiva porträtt, som någon uttryckt det. Man kan säga, att jag i mina arbeten söker skapa unika personligheter. Jag har gjort en del större offentliga verk i sten, såsom ”Vad är då en människa” och ”Den nöjde boråsaren” i Borås. Den senare är av diabas och en meter hög. Sten av den storleken köper jag i stenbrott i gränstrakten mellan Skåne och Småland.

Skulpturen ”Den nöjde boråsaren” inbjuder till beröring.

Kontrasten mellan den tunga stenen och de mjuka formerna blir påtaglig när man vidrör den lena ytan.”